Slang, sociolekt och tolkens omdöme – när språket bär mer än ord

Det är sen eftermiddag i ett trapphus i ett miljonprogramsområde. En vattenläcka har rapporterats flera gånger men inget har hänt. Fastighetsskötaren har precis kommit upp för trapporna. Den unge mannen sitter på räcket, med mobilen i handen, och är den som tidigare lovat att “kolla läget”.

kommunal fastighetsskötare, 58 år:
”Du, grabben, det här funkar inte. Du kan inte bara glida runt och tro att allt löser sig. Någon måste ta tag i skiten, annars går det åt skogen.”

19 år, uppvuxen i förorten:
”Ey, chilla lite, wallah. Du gör det fett stort, det är inte så deep som du tror. Jag var här nyss, allt såg lugnt ut, inga konstigheter. Jag fixar det sen, bror, jag har koll. Stressa inte sönder dig för inget, det löser sig, jag svär.”

Två repliker, samma språk – men två helt olika språkliga världar..

Vad är slang – och vad är det inte?

Slang (تعبيرات دارجة) är inte ett avvikande eller felaktigt språk. Det är ett funktionellt register (سجل لغوي وظيفي), det vill säga en språklig nivå eller stil som väljs utifrån kommunikationens syfte, situation och mottagare . Slang används för att markera tillhörighet, distans, närhet, ironi eller makt. Inom lingvistiken betraktas slang ofta i relation till:

Sociolekt (لهجة اجتماعية): avser ett språkbruk som är kopplat till en viss social grupp snarare än till ett geografiskt område. Det kan handla om hur språket används inom en viss samhällsklass, åldersgrupp, yrkeskår eller social miljö. En sociolekt kännetecknas ofta av särskilda ordval, uttryck, tonfall och ibland även sättet att strukturera meningar. Ett praktiskt exempel är att äldre talare kan använda ordet snut, medan yngre talare i vissa miljöer använder aina. Båda orden syftar på polis, men signalerar olika social tillhörighet och olika attityder till myndigheten.
Geolekt (لهجة جغرافية):avser ett språkbruk som är kopplat till ett specifikt geografiskt område. Det handlar om språkliga variationer som utvecklas inom en viss region, stad eller ort och som kan omfatta uttal, ordförråd, uttryckssätt och ibland även grammatiska särdrag. Geolekter uppstår genom långvarig språklig gemenskap inom ett område och kan fungera som starka identitetsmarkörer för dem som använder dem. Ett praktiskt exempel är att bulle i stora delar av landet och fralla i vissa regioner, där skillnaden inte handlar om betydelse utan om regional språklig tillhörighet
Etnolekt (لهجة إثنية): avser ett språkbruk som har utvecklats genom långvarig språkkontakt och flerspråkighet inom en viss språklig eller kulturell gemenskap. En etnolekt uppstår när strukturer, uttryck och ord från ett eller flera andra språk påverkar majoritetsspråket, vilket kan yttra sig i ordförråd, uttal, satsmelodi och ibland även grammatiska mönster. Etnolekter används ofta av personer som är uppvuxna med flera språk och fungerar både som ett kommunikativt verktyg och som en identitetsmarkör. Ett praktiskt exempel är användningen av ord som wallah eller yalla i svenskt vardagstal, där uttrycken har sitt ursprung i arabiskan men används i svenskan med pragmatiska funktioner som förstärkning, bekräftelse eller uppmaning, snarare än med sin ursprungliga bokstavliga betydelse.
Register (أسلوب لغوي) avser hur språk anpassas efter situation, sammanhang och kommunikativt syfte. Det handlar om valet av språklig stil beroende på faktorer som relationen mellan talare, graden av formalitet, institutionell kontext och vilken effekt man vill uppnå med kommunikationen. Samma person kan växla mellan olika register i olika situationer, till exempel mellan vardagligt samtal, myndighetskommunikation och formella juridiska sammanhang. Ett praktiskt exempel är hur en och samma talare kan säga ”lägg av” i ett informellt samtal, men ”upphör med detta” i ett formellt sammanhang, där betydelsen i grunden är densamma men registervalet signalerar olika grad av formalitet och auktoritet.

Den äldre mannen i dialogen använder det som ofta kallas etablerad svensk slang, det vill säga uttryck som har funnits i språket under lång tid och som många känner igen oavsett bakgrund. Den här typen av slang har ofta vuxit fram i miljöer som arbetarklass, militärtjänst, industriarbete eller äldre stadsmiljöer, och uppfattas i dag som relativt allmän och socialt accepterad.

Den unge mannen använder däremot förortsslang, en yngre och mer dynamisk form av slang som har utvecklats i flerspråkiga miljöer. Den präglas av att ord och uttryck lånas från andra språk, att talaren växlar mellan språk eller språkliga uttryck i samma mening, samt av influenser från global ungdomskultur, musik och sociala medier.

Båda sätten att tala är exempel på slang, men de fyller olika funktioner. De signalerar inte bara ålder, utan också social tillhörighet, livserfarenhet och hur talaren positionerar sig i relation till sin omgivning. För den som lyssnar – och särskilt för tolken – är det därför viktigt att förstå att valet av slang säger något om vem som talar, inte bara vad som sägs.

Att slang förändras över tid och gradvis blir en del av det allmänna språket återspeglas även i hur normerande språkverktyg arbetar. Svenska Akademiens ordlista uppdateras regelbundet och kompletteras med nya ord och uttryck som har fått bred spridning i samhället. Många ord som i dag uppfattas som självklara och neutrala började en gång som slang eller informella uttryck.

Exempel på uttryck som tidigare uppfattades som informella eller vardagsnära och som har tagits in i Svenska Akademiens ordlista är cringe (محرج), woke (واعي اجتماعيًا) och gadda (يوشم).

Detta visar att gränsen mellan slang och etablerat språk inte är fast, utan förskjuts över tid. För tolken innebär det att språkbruk som i dag uppfattas som informellt eller gruppbundet i framtiden kan bli allmänt accepterat, samtidigt som nya uttryck ständigt tillkommer. Det är därför nödvändigt att se slang som en del av ett levande språksystem, och inte som ett avsteg från korrekt språk eller, i vissa sammanhang, från samhällets språkliga normer.

Samtidig existens – inte konkurrens

Ett vanligt misstag är att se dessa slangformer som konkurrerande. I verkligheten samexisterar de:

Etablerad slang kan signalera auktoritet, livserfarenhet eller social realism.
Förorts- och ungdomslang kan fungera som markörer för gruppsammanhållning, motstånd eller informell dominans i sociala interaktioner.
Samma individ kan växla mellan dem beroende på mottagare och situation.

För tolken innebär detta att slang inte bara ska förstås lexikalt, utan relationellt.

Regional slang – den osynliga fallgropen

Svenskan rymmer flera breda regionala språkdrag som ofta samlas under benämningar som västsvenskt, sydsvenskt, mellansvenskt och norrländskt språkbruk. Dessa geolekter skiljer sig inte bara genom uttal, utan även genom ordval, uttryckssätt och graden av direkthet i kommunikationen. För talaren själv uppfattas dessa skillnader ofta som neutral svenska, medan de i tolksituationer kan få praktisk betydelse.

Västsvenskt språkbruk förknippas ofta med ett avdramatiserande och relationsskapande tonläge, där uttryck som gött, la eller inga konstigheter används för att tona ner allvar eller skapa närhet.
Sydsvenskt språkbruk, där skånska ingår, kan innehålla ord och formuleringar som uppfattas som mer konkreta eller rättframma i andra delar av landet, till exempel uttryck som påg, tös, rabbla, det är klart eller det är inga problem med det, utan att talaren avser att vara hård, kort eller konfrontativ.
Mellansvenskt språkbruk, ofta förknippat med större städer och myndighetskontext, kännetecknas i regel av ett mer normerande och neutralt språk, där formuleringar som det är inte aktuellt, vi får återkomma i frågan eller så ser regelverket ut används för att skapa formell tydlighet och språklig distans.
Norrländskt språkbruk kännetecknas ofta av återhållsamhet, underdrift och indirekthet, där uttryck som det kan bli lite knepigt, det var väl sådär eller det ordnar sig nog används för att signalera problem eller tveksamhet utan att uttala dem explicit.

För tolken innebär detta att samma uttryck kan kräva olika hantering beroende på geografisk bakgrund. Ett ordval eller ett tonläge som i en region signalerar vardaglighet eller vänlighet kan i en annan uppfattas som ironiskt, nonchalant eller onödigt informellt. Det är därför sällan den regionala färgen i sig som ska återges i tolkningen, utan den funktion uttrycket fyller i situationen.

Regional slang är särskilt förrädisk i tolksituationer eftersom den ofta uppfattas som neutral svenska av talaren själv, samtidigt som den bär lokal färg, värdering och ibland ironi. Uttryck som balle i delar av Skåne (i betydelsen rumpa), bäng i Stockholm (förvirrad eller konstig) eller gött i Göteborg kan för talaren kännas vardagliga och avdramatiserade, men uppfattas som mer laddade, grova eller tvärtom mer lättsamma av någon från en annan region. På samma sätt kan vardagliga företeelser benämnas olika, som bulle i stora delar av landet och fralla i andra, utan att talaren reflekterar över att ordvalet markerar geografisk tillhörighet.

Det är också viktigt att skilja mellan slangord och vardagsord som visserligen är informella men inte fungerar som slang. Alla vardagliga uttryck bär inte social laddning eller gruppmarkörer. För tolken innebär detta att varje informellt ord inte automatiskt kräver särskild hantering; ibland är det just den vardagliga enkelheten som bör bevaras i tolkningen.

I rättsliga, medicinska och myndighetsnära sammanhang innebär detta en särskild risk. Regionala uttryck kan annars feltolkas som mer informella, mer respektlösa eller mer emotionella än vad talaren avser. I sådana sammanhang bör regional slang därför i regel tolkas funktionellt och ofta neutraliseras i målspråket, samtidigt som den vardagliga graden bevaras. Tolkens uppgift är då inte att spegla den regionala färgen i sig, utan att säkerställa att innehåll, ton och avsikt återges korrekt utan att lokala språkliga nyanser skapar missförstånd eller obalans i kommunikationen.

Samtidigt finns det situationer där även tolkanvändaren bör vara medveten om de utmaningar som slang och idiomatik innebär för tolkningen. I samtal där korrekthet, rättssäkerhet eller medicinsk precision är avgörande kan det vara lämpligt att eftersträva ett mer neutralt och tydligt språk. Om tolken upplever att omfattande användning av slang, idiom eller regionala uttryck riskerar att göra kommunikationen svårhanterlig för både tolk och klient, är det professionellt motiverat att uppmärksamma tolkanvändaren på detta och vid behov be om förtydliganden eller ett mer avskalat språkbruk.

Tolkens uppgift är då inte att styra samtalet, utan att värna förståelse, balans och kvalitet i kommunikationen.

Slang som bärare av social ordning

Många slanguttryck bär inte bara på ett innehåll, utan speglar också hur relationen mellan talarna ser ut. De kan fungera som indirekta signaler om social hierarki, det vill säga vem som har inflytande, vem som anpassar sig och vem som förväntas lyssna. Detta sker ofta utan att det sägs rakt ut.

När man frågar sig vem som har tolkningsföreträde handlar det om vem som bestämmer hur ett uttalande ska förstås. En person som använder slang självsäkert och utan att förklara sig kan signalera att den förväntar sig att bli förstådd på sina egna villkor. Den som inte behärskar uttrycken hamnar automatiskt i ett underläge och tvingas anpassa sig.

Frågan om vem som sätter tonen rör samtalets känslomässiga och sociala ram. Slang kan användas för att göra ett samtal lättsamt, ironiskt, avväpnande eller tvärtom hårt och konfrontativt. Den som initierar denna språkliga stil påverkar hur resten av samtalet utvecklas och hur andra förväntas svara.

Att markera över- eller underordning handlar slutligen om makt och position. Vissa slanguttryck kan användas för att ta plats, utmana auktoritet eller visa att man inte accepterar en given roll. Andra kan användas för att tona ner sig själv, visa lojalitet eller söka acceptans. För tolken är det avgörande att uppmärksamma dessa signaler, eftersom de påverkar hur relationen mellan talarna ska förstås och förmedlas.

När den äldre säger ”någon måste ta tag i skiten” handlar det inte bara om handling, utan om ansvar och makt.
När den yngre säger ”det är inte så deep” tonar han ner allvaret och markerar autonomi.

Som tolk måste du avgöra:

Ska detta återges neutralt?
Ska graden av nonchalans, ironi eller skärpa förmedlas?
Finns risk att innehållet blir semantiskt korrekt men pragmatiskt fel?

Arabiskan – en möjlighet och en utmaning

Arabiskan erbjuder, genom sina dialekter och register, en exceptionell uttrycksrikedom:

Dialektal slang
Urban vardagsarabiska
Regionala sociolekter
Klassmarkörer i ordval och ton

Detta är en styrka – men också ett ansvar. Det finns ingen universallösning. Varje tolk utvecklar med tiden ett eget omdöme för:

När slang bör ersättas med neutral vardagsarabiska
När en dialektal motsvarighet är motiverad
När ett idiom bör ersättas med ett annat idiom, inte en ordagrann översättning

Idiom (تعبير اصطلاحي) – pusselbiten som ofta faller bort

Idiomatiska uttryck är fasta språkliga uttryck vars betydelse inte kan utläsas genom att tolka de enskilda orden var för sig. De fungerar som språkliga helheter och bär ofta på kulturella, sociala eller historiska betydelser som delas av dem som använder språket. Idiom förekommer frekvent i vardagligt tal men även i mer formella sammanhang, vilket gör dem särskilt viktiga att uppmärksamma i tolksituationer.

Även om idiomatiska uttryck och slang ofta förekommer i samma typer av samtal är de inte samma sak, vare sig praktiskt eller språkvetenskapligt. Slang är i första hand kopplat till social tillhörighet, ålder och miljö, och förändras ofta snabbt över tid. Slanguttryck kan i många fall ersättas med mer neutrala ord utan att det faktiska innehållet går förlorat, även om ton och attityd förändras.

Idiom däremot är fasta och etablerade språkliga konstruktioner vars betydelse inte är utbytbar mot enskilda synonymer. Ur ett språkvetenskapligt perspektiv betraktas idiom som lexikaliserade enheter i språket, medan slang ses som ett rörligt och socialt betingat fenomen. För tolken innebär detta en avgörande skillnad: slang kräver bedömning av social funktion och relation mellan talare, medan idiom kräver att betydelsen återges som helhet.

Ett idiom kännetecknas i praktiken av att det:

kan vara helt obegripligt om det tolkas ord för ord,
bär på kulturell eller social laddning som delas av språkgemenskapen,
kräver en funktionell, snarare än bokstavlig, återgivning i målspråket.

När slang dessutom används idiomatiskt ställs tolken inför en särskild utmaning. Då räcker det inte att identifiera om uttrycket är informellt eller gruppbundet. Tolken måste i stället fråga sig vilken funktion uttrycket fyller i situationen och hur denna funktion bäst kan förmedlas i ett annat språk, utan att vare sig innehåll, ton eller social innebörd går förlorad.

Skillnaden blir tydlig i följande exempel:

”Han trodde han var tung och snackade fett mycket, men när det blev allvar drog han öronen åt sig.”

I samma mening förekommer två olika språkliga fenomen. Uttrycken tung och snackade fett mycket är exempel på slang. De signalerar informell ton och social position och kan relativt enkelt ersättas med mer neutrala formuleringar, till exempel självsäker eller pratade mycket, även om språkets färg försvagas.

Uttrycket drog han öronen åt sig är däremot ett idiom. Det betyder att personen blev försiktig eller backade undan, och denna innebörd kan inte utläsas genom en bokstavlig tolkning av orden. Idiomet måste därför återges funktionellt i målspråket för att innehållet och talarens intention ska bevaras.

För tolken illustrerar detta varför slang och idiom kräver olika tolkningsstrategier. Att behandla dem på samma sätt riskerar att förvanska både budskap och relationer mellan talare.

Praktiska råd till tolken

Att utveckla förståelse och hantering av slang och idiomatik

Identifiera vilken typ av slang som används: Börja med att avgöra om uttrycket hör till etablerad slang, en viss sociolekt eller ett geografiskt språkbruk. Fråga dig själv: är detta ett uttryck som är allmänt känt, eller är det tydligt kopplat till ålder, miljö eller bakgrund? Med tiden utvecklas ett slags inre klassificering som gör att du snabbare känner igen mönster och kan avgöra hur uttrycket bör hanteras i tolkningen.
Analysera vilken funktion uttrycket fyller i situationen: Slang och idiom används sällan av en slump. Försök avgöra om uttrycket syftar till att skapa humor, markera dominans, skapa distans, visa samhörighet eller tona ner allvar. Denna funktion är ofta viktigare än den exakta ordalydelsen. En korrekt tolkning ska i första hand återge relationen och intentionen mellan talarna.
Träna på att prioritera pragmatisk korrekthet: Utveckla vanan att fråga dig: vad händer i samtalet om detta uttryck återges ord för ord, och vad händer om det återges funktionellt? I många fall är det viktigare att mottagaren förstår innebörden och tonen än att varje ord motsvaras exakt. Detta gäller särskilt idiomatiska uttryck, där bokstavlig tolkning ofta leder fel.
Motstå impulsen att neutralisera eller förfina språket: Om talaren använder ett medvetet rått, informellt eller laddat språk är detta i sig en del av budskapet. Att omedvetet försköna eller tona ner uttryck kan förändra maktbalans, känsloläge eller ansvarsfördelning i samtalet. Tolken bör sträva efter att återge graden av informell eller hård ton, även när den känns obekväm.
Bygg din kompetens genom medveten exponering: Förståelse för slang och idiomatik utvecklas inte enbart genom studier, utan genom kontinuerlig exponering. Lyssna aktivt på olika typer av samtal: ungdomsspråk, vardagliga konflikter, populärkultur och informella dialoger. Reflektera i efterhand över hur uttryck användes och vilken funktion de fyllde.
Acceptera att detta är en individuell och långsiktig färdighet.: Ingen tolk behärskar alla slangformer eller idiom fullt ut. Förmågan att hantera dessa uttryck utvecklas successivt genom erfarenhet, självkritik och reflektion. Det är fullt rimligt att vissa situationer känns osäkra i början. Det viktiga är att se detta som en del av yrkesutvecklingen snarare än som en brist.

Avslutning

Slang är inte ett problem att lösa, utan ett fenomen att förstå. För tolken är det en ständig balans mellan språklig precision och social fingertoppskänsla. Ett konkret sätt att utveckla denna förmåga är att regelbundet arbeta med kategorierna slangtermer och idiomatiska uttryck: jämföra formuleringar, reflektera över användning och fundera över hur motsvarande funktion kan återges i arabiskan i olika tolksituationer.

Det är just här yrkesskickligheten visar sig – inte i ordlistan i sig, utan i det omdöme som styr hur kunskapen omsätts i praktiken. Och det är ett omdöme som aldrig blir färdigt.